Den inre världen?

I programmet Tankar för dagen på P1 talade Lasse Berg, författare, om en studie från University of Michigan som visade att empati människor emellan har gått ned stadigt de senaste 30 åren. Detta kan knappast ha biologiska orsaker utan beror troligtvis på användningen av den där teknologin som ingen vågar prata om.

Folk försvinner in i denna värld som skapas av vem den nu är som talar i "lurarna". Man vågar inte tala om denna värld med mig. I mitt fall så hjälps jag på traven av att folk jag möter spelar en människa som jag anses skall lyda. Själv tror jag att vederbörande bara är ute efter att systematiskt förstöra mina relationer till dem jag känner, eller kände. De gör förmodligen vederbörande en tjänst och väldigt få personer jag mött de senaste 18 åren verkar ha integritet nog att avböja sådana förfrågningar. Det är förstås ett drömläge för en kontrollstat att alla kommunikationer går över en terminal och inte direkt mellan människor. Speciellt som det går att imitera röster. Kanske vet de inte ens vem de gör en tjänst?

Allt som omvärlden blir mindre intressant försvinner den empati jag känner för folk. Nu säger de inget vettigt i mina öron så det finns inte en social värld för mig att dra mig tillbaka i. Det rör sig bara om brus och vad jag kallar oväsen. I början sökte jag social samvaro i filmer. Det är ju ett slags surrogat för mänskliga interaktioner. Numera får jag denna stimulans från tidningskrönikor och böcker.

Psykiatridiagnosen är förstås klar även i detta fall. Depression förstås. "Drar sig tillbaka", "är inte road av det som brukade glädja honom". Hörde föresten på FT.com att anti-depressiva läkemedel stimulerar celltillväxt i hippocampus. Den plats i hjärnan som är viktig för inlärning. Detta sker via glukokortikoid receptorn och följer inte skillnaderna i effekt mellan olika anti-depressiva vilket kan betyda att man kanske blir tjockskallig av att medicinera mot depression. Själv är jag inte ett dugg deprimerad och får behandling mot "psykos, non ultra descriptus" av personer som tror att allt det jag pratar om är en vanföreställning, kardinalsymptomet för psykos.

Ibland är det bra att repetera det jag sagt tidigare eftersom det kan vara olika personer som läser. Jag vill därför passa på att säga att jag anser mig psykiskt frisk men att någon hoppade på mig och gav mig en psykiatrisk diagnos för att kunna kontrollera mig. Detta är svenska gulag. Man håller undan folk som ingen vill kännas vid och som inte "gör vad man säger" från charader. Eller som "jävlas med sin chef" och som också ofta hör att han har blivit "ihjälslagen totalt". Något som jag troligtvis får höra efter det här inlägget.

Summering av bantning

Sist jag nämnde min bantning hade min viktnedgång till synes avstannat. Eftersom den stabila bedömningen av mitt kaloriintag är normgivande i min bantning så undrade jag hur länge man skulle hålla mina vätskenivåer uppe för att får det och se ut som jag inte hade någon banteffekt. Det är tydligen så att man inte tillåts hålla mycket mer än ett kilo vatten för trendgrafen i mina vikter plottade mot antalet dagar visar på en obenhörlig nedgång på c:a 3hg per vecka sedan vecka 8 i år. Innan dess var viktnedgångarna större och jag gissade att detta hade med glykogenvatten förluster att göra.

Eftersom jag nu har fått en efterlängtad effekt på midjemåttet och stussmåttet så kommer jag att banta med endast 300kcal/dag de närmaste två månaderna för att observera hur trendgrafen för viktminskningen viker av. Nästa steg blir att ta ner trendgrafen till horisontalläget där jag bibehåller en normalvikt med mitt nya sätt att äta på. Min BMI börjar närma sig 20 (63kg, 177cm), väger nu 65kg, vilket är på betryggande avstånd från anorexigränsen på 18,5. Jag är inte speciellt kraftigt byggd så det bör stämma. Vikterna är ju lite osäkra men det verkar som om jag gått ned c:a 8kg från vecka 6 då jag började banta. Detta är mer än 10% av startvikten som var ungefär 73kg.

Frågan är nu om jag kommer att se mer midjefett försvinna samtidigt som viktminskningen avstannar eller blir viktökning på grund av muskelglykogen syntes med samtidig vätskeretention när jag minskar bantbelastningen på kroppen? Det skulle också kunna vara så att detta händer först när bantbelastningen helt upphör? Jag har inte lyckats hitta denna information men den är ju principiellt viktig för personer som försöker träna muskler samtidigt som de bantar. Om bantningen förbrukar allt muskelglykogen så kommer musklerna att ha dålig uthållighet och träningsbarhet? under bantperioden.